En hel vecka sedan jag, mamma och lillasyster satt i bilen på väg till sjukhuset i Karlstad. För att få säga ett sista hejdå, innan det var dags för vår käre farfar att lämna oss.
Vi hann aldrig komma fram och få se honom vid liv, utan vi fick ist beskedet i bilen, vid rödljuset. Att farfar lämnat oss, försvunnit, somnat in, dött.
Jag förstod aldrig att det var sant, förens jag såg min pappa. Komma ut ur hissen på sjukhuset. Det var då, den stunden jag förstod, att jag aldrig kommer få se min farfar igen.
Jag blir ledsen när jag tänker på det, alltihopa.  Blir ledsen när jag ser på kort, fina vackra friska kort. Och när jag vet att Johanna & David inte fick chansen att säga hejdå.  Men är glad att de fortfarande får vara med och påverka begravnigen.
Det är viktigt att minnas och bevara. Jag har underbart vackra minnen med dig farfar. Och du vet vilka jag menar. För det har jag berättat på alla tal jag har dragit under dina 76 födelsedagar.  

Sitter och tittar på ett kort, då jag ser så lycklig ut. Jag sitter i farfars knä, i gungstolen på damvägen. Medans farfar läser en bok för mig. Och både du och jag skrattar av lycka. Det är då jag inser att det aldrig kommer inträffa igen. Som med vinden, som med vinden