Pappa satt i en av de fyra fåtöljerna, hans kusin, hans bror och hans mor satt också i dem. Pappa satt och berättade vilka som kom till kyrkan, en del var självklara, några släktingar man inte sett på många år, och några gamla arbetskamrater och det var det konstigaste, farfar hade varit den första anställda på Munkforssågar och alla hans arbetskamrater borde ju också ha varit döda.

Vi gick mot kyrkan, jag försökte dölja gråten i halsen med att leka lite pajas så att syster skulle bli med in. Vi gick och de 200 metrarna till kyrkan kändes i benen. Vädret var strålande sol och frost på backen. Jag och min lillasyster gick runt och gissade om damen framför oss hade strumpbyxor eller om det endast var vita ben. VI kom fram till att hon var ovanligt blek, riktigt fult. 

När vi väl satt ner i bänkarna var jag jätterädd, jag var så rädd att jag skulle dampa ur. Att det skulle komma människor till min farfarsbegravning som bara kom som ett ”stöd” till farmor. Men farmor har fullt av stöd hon hade väl oss?

Kristin satt om höger sida om mig, och faster Gunilla på vänster. Jag höll i Kristins hand, jag ville visa mig stark. Jag hade ställt in mig på att det skulle bli den tuffaste grejen jag någonsin kommer att gjora. Men det gick så bra, allt gick så fint precis som det skulle.
Mina kusiner som alltid varit som syskon för mig trots att de bor i Stockholm, var i Australien. De hade skrivit ett brev som prästen läste upp. Brevet innehöll allt, alla minnen med farfar var så underbara och höra. Jag och Kristin skrattade så det ekade i kyrkan, och sen rann tårarna igen lika snabbt. Tårarna blev till skratt och skratten blev till tårar. Allt stannade upp. Allt var så underbart.

Sedan var det hemskaste dags, att gå fram till kistan med blomman. Även där skrattades det, farbror Morgan hade tagit med sig en salamikorv bit i fickan, som han la på kistan. För att farfar älskade starka smakrika korvar.

Efter hela ceremonin kom det fram massa människor som jag aldrig hade sett. För att komma fram till farmor och säga vad man nu ville, var det tvungna att gå en slinga, som bestod av : Kristin, Morgan, jag, Gunilla, Mamma, Pappa och Farmor. Så vi fick många kramar och många fina ord som man egentligen inte ville höra av främlingar.

Sen gick vi in i kyrkan igen, det var så stilla. Allt var på väg att bli som det var innan, allt kommer bli bra igen.